Sankta Claras kloster

Historien om Sankta Claras kloster

Sankta Claras kloster

 

Ture Turesson Bielke var en svensk adelsman, gift med en danska. 

Han levde på 1400-talet och ägde stora delar av Kalmar län och Blekinge län.

Han var mycket rik och lånade ut pengar till folk och tog gårdar i pant, något som var förbjudet för privatpersoner och som endast kyrkan hade rätt att göra.

Han dömdes därför av en kyrklig domstol att bygga ett kapell till Guds ära och dessutom blev han ålagd att göra en pilgrimsfärd.

Han vallfärdade inte själv till Rom. Det fanns de som livnärde sig på att mot ersättning vallfärda åt andra.

 

Bielke lät bygga ett kapell och ett litet härbärge på Torkö och lämnade över det till Franciskanerorden. Kapellet var färdigt 1459.

 

Så hit till ön kom några franciskanermunkar. De kallades även gråbröder, efter sina grå kläder.

Deras uppgift var att gå kring bland folk och predika och att tigga ihop till sitt levebröd och i utbyte gav de syndernas förlåtelse.

Till dem som gav stora gåvor kunde man ge avlatsbrev – som skulle förkorta tiden i skärselden.

 

Torkö var en mycket lämplig plats för ett franciskanerkapell. På ön samlades mycket folk. Sillfisket som bedrevs på Torkö och i skärgården omkring var viktigt, speciellt som katoliker under fastan får äta fisk men inte kött.

Ytterligare en anledning till att förlägga kapellet till Torkö kan ha varit att munkarna enligt bestämmelserna inom orden var tvungna att gå omkring barfota året om. Men det stod inget om att man inte fick använda båt för att resa omkring.

 

1467 hittades på Torkö en alabasterfigur – en marmorliknande sten, som munkarna tyckte liknade Sankta Clara, franciskanernas kvinnliga  helgon. Detta fynd ansåg man gjorde Torkö till en mycket helig plats. Man ansökte då om att få bygga ett kloster på ön, till vilket påven i Rom samtyckte.

 

År 1489 låg Ture Turesson Bjelke på sin dödsbädd och för att vara säker på att få komma till himlen efter döden testamenterade han hela Torkö till franciskanerorden.

Den danske kungen Hans gav tillstånd till att bygga ett kloster, men villkoret var att det inte fick byggas som en borg med murar och torn. Det var orostider och om klostret var som en fästning skulle fienden – svenskarna - kunna använda den och få ett starkt fäste. Klostret var färdigt 1497, byggt av trä, men med murade gavlar.

 

Kung Hans skänkte ön Helgö till klostret, mot att munkarna levererade en tunna saltad torsk om året till Sölvesborgs slott.

Helgö var en så helig ö att förbrytare som gömde sig där inte fick tillfångatas.

På Helgö finns även en helig källa, där vattnet aldrig fryser.

Det sägs att munkarna byggde en hemlig gång från Torkö till Helgö. Kanske för att kunna hämta av det heliga vattnet året om eller var det för att snabbt kunna fly om fiender anföll?

 

Från att ha varit fattiga blev både franciskanerorden, deras kloster och munkar allt rikare. Rädslan hos folk för döden och skärselden fick fler och fler att lämna över sina gårdar och testamentera allt till franciskanerna.

En del munkar missbrukade sin rikedom. Folk började misstro dem och vände sig till sist mot dem.

Sedan länge hade det i Europa varit en kamp mellan ländernas kungar och den katolska kyrkan. Den lutherska läran spreds nu och mottogs med glädje av kungarna, vilka fick möjlighet att lägga beslag på klostren och dess rikedomar.

Reformationen infördes i Danmark 1536 och alla klostren lades ner. Klostret på Torkö revs så småningom och en del sten forslades med släde över isarna upp till Johannishus och användes till slottsbygget där.

Men kapellet fick stå kvar.

I Uppsala finns en teckning, som föreställer Torkö kapell, utförd av en okänd konstnär på 1700-talets senare hälft. Då användes delar av kapellet bl. a som svinstia och brännvinsbränneri.

Ön blev ett frälsehemman under Johannishus.

 

År 1893 skickade ägaren till Torkö en skrivelse och bad att få riva ner en del av ruinen, eftersom han var rädd att den skulle rasa ner på bostadshuset eller på någon på gården. Ruinens norra sida var då 8½ meter lång och 6½ meter hög. Västra sidan var 5 meter lång och 6½ meter hög. Murarna var 1½ meter tjocka.

Det finns ett foto på Blekinge museum som visar ruinen på 1890-talet. Skrivelsen skickades runt, som skrivelser till myndigheter brukar göra och ingenting hände.

 

1914 sändes en ny skrivelse och nu fick man lov att riva ner ruinen till manshöjd. Men man fick inte använda sprängämnen.

 

1915 anmälde länsmannen att kapellruinen var helt nerrasad. Gården hade fått en ny ägare och han anhöll om att ruinen skulle iståndsättas.

 

Hösten 1925 vidtogs åtgärder för att bevara ruinen till en kostnad av 150 kronor.

 

I dag finns inte mycket kvar av kapellet, en ca 1 meter hög mur och bara några meter lång.

 

När man grävde ut för källare under bostadshuset på 1900-talets mitt fann man åtskilliga dödskallar och benknotor, vilka kördes iväg med skottkärra och tippades på ”maden” – alltså i vassviken intill.

 

 

På Blekinge museum finns en sköld till en korkåpa, en så kallad clipeus. När kyrkan i Eringsboda skulle restaureras på 1900-talet hittade en byggnadsarbetare en gammal trasa. När han tittade närmare på den såg han att det var en fin broderad liten linneduk och lämnade in den till museet.

Man antar att korkåpan, som säkert varit mycket dyrbar, kommit från klostret på Torkö och varit en gåva från Ture Turesson Bielke och hans hustru. Korkåpan är ett flandriskt arbete från 1400-talet med en bild av Jesus, Gud fader och jungfru Maria, broderade med guldtråd och silke i blått, rött och gult.

Att korkåpan hamnade i Eringsboda kyrka kan förklaras med att de dyrbarheter som fanns i klostret, när det stängdes, antagligen flyttades till kyrkan i Listerby. Den omnämns i inventarieförteckningarna i Listerby under 1600 och 1700-talen men inte senare. En av prästerna i Listerby har troligen, när han flyttade till Eringsboda kyrka tagit med sig korkåpan.

Sankta Claras kapell på 1890-talet

Resterna av kapellet.
Av klostret finns ingenting kvar.

Clipeus

Clipeus från Torkö.
Foto Blekinge museum.

Munkarna

Men nu efter 500 år är några munkar tillbaka.

Fransiskus och Cadfael hälsar välkommen till

Lilla Klostergalleriet.

Båda är utskulpterade med motorsåg av Caspar Stubbe.

Här på bilden står Fransiskus.